Israels Historia
Konflikten i Israel har hållit på längre än vad de flesta kan minnas, men om det ni minns är vad som startade 1948 när Palestina delades i två, Judarnas Israel och arabernas Palestina, så har ni fel. Det hela startade långt innan.
Vid ca.1800 f.Kr så bodde ”judarna” (de kallades inte så än) i landet Kanaan, där Israel ligger nu. De levde ett bra liv där, skyddade av deras pakt med gud: De blev hans folk och han skulle genom alla tider vaka över och beskydda dem. Men 1200 f.Kr så blev det hungersnöd i Kanaan och de blev tvungna att fly till Egypten där de blev förslavade. Det tog 100 år innan Mose kunde hjälpa sitt folk ut ur Egypten och tillbaka till Kanaan. Där så delade folket upp sig i olika delar och områden, tex området Juda rike som Juda skapade. De var efter Juda rike som romarna långt senare döpte Kanaans folk till Judar.
Efter ett krig med filistéerna så blev David kung och förenade folket. David kallade Kanaans land Israel efter den en av Judendomens tre patriarker, Jakob. Jakob kallades också Israel.
Israels flagga med Davids Stjärnan i mitten.
Israel frodades och blev ett starkt land, trots attacker från grannländerna.
Under 50-talet så var Israel en provins i det romerska riket. De ville bli fria och revolterade mot det romerska styret, men slogs tillbaka. På 70-talet gick Rom in i Israel som hämnd och förstörde templet i Jerusalem och judarna spreds till olika länder runt om i världen. Den händelsen kallas Diasporan, förskingringen.
600 år senare, 622 e.Kr, så erövrade muslimerna stora delar av det romerska riket. En av delarna gick hos muslimerna under namnet Palestina och låg där Israel ligger idag. På så sätt kom muslimerna att bo på samma plats som Kanaans folk en gång bott. De nya palestinierna pratade arabiska, och de som fortfarande bodde kvar i det gamla Israel konverterade till Islam som var erövrarnas religion.
Muslimerna bodde i Palestina i flera hundra år efter det, men under 1900-talet så började judarna komma tillbaka och bosätta sig i Palestina. Trots det var muslimerna fortfarande en stor majoritet. Anledningen till att så många judar flyttade tillbaka under början av 1900-talet är att den brittiske utrikesministern under Första Världskriget officiellt tillät judisk invandring till Palestina. Palestina var under den tiden ett brittiskt mandat, Storbritannien hade alltså ansvar över Palestina tills området skulle kunna klara sig själv, och kunde inte göra något åt beslutet, trots att de flesta inte tyckte om det. Fler och fler judar anlände till Palestina och i mitten av 1930-talet bestod befolkningen av nästan en tredjedel judar. Palestinierna började bli oroliga och trodde att de skulle förlora sitt land, och 1936 utbröt ett stort uppror mot judarna och Storbritannien, men det slogs ner. Fler utbrott fanns det inte tid för eftersom Andra Världskriget bröt ut 1939.
Kriget var en svår tid för alla judar. De söktes upp och mördades eller sattes i koncentrationsläger av nazistiska soldater, och när det var slut 1945 så hade över 6 miljoner judar dött. I de som fanns kvar var önskan att få ett eget hemland stor. Fram till nu så hade judarna varit utspridda i världen, en stor del i USA.
Två år senare förklarade Storbritannien att de tänkte ge sitt mandat till FN som skapats som en effekt på Andra Världskriget. Bara några månader senare så röstade FN igenom en delning av Palestina. Det skulle delas upp i ett judiskt område, Israel, och en palestinsk del, Palestina. Judarna skulle nu alltså få flytta tillbaka till en del av deras gamla land. Delningen gjordes på grund av allt som hänt judarna i Andra Världskriget, men palestinierna tyckte inte alls om det. De hade nu bott i Palestina i över 1300 år och såg det som sitt eget. Nu förlorade de en stor del till judarna. FN bestämde sig dock för att behålla Jerusalem, huvudstad för både judarna och muslimerna, neutral.
Den gamla delen av staden Jerusalem.
Maj 1948 utropade David Ben-Gurion Israel till en stat, ett land. Eftersom USA innehöll så många judar så fick Ben-Gurion president Harry Trumans stöd. Gamla Palestina kom att bestå av landet Israel och området Palestina som aldrig blivit utropat till land. David Ben-Gurion blev Israels första premiärminister.
Trots att Israel nu officiellt var en självständig stat, som efter att den bildats automatiskt klev ur FN s mandat, så vägrade Palestina och de andra arabländerna att erkänna Israels existens. Araberna började med att med samlade krafter gå till anfall mot judiska mål, men trots Israels lilla storlek i jämförelse med resten av det stora mellanöstern så hade de en väl förberedd arme. Israel slog tillbaka araberna och började sen avancera in på Palestinskt område. De Israeliska trupperna erövrade större delen av Palestina och tog också över halva Jerusalem. Palestinierna lyckades försvara den gamla delen av staden.
I januari 1949 så slutade striderna, men varken araberna eller judarna skrev på en fredsöverenskommelse. Under striderna så hade Israels område ökat från mindre än hälften till mer än tre fjärdedelar och 725 000 palestinska araber hade blivit tvungna att lämna sina hem. Den siffran ökade hela tiden fram till idag. Flyktingarna flydde till bl.a Gazaremsan och Västbanken: De två palestinska områden som Israel inte ännu kontrollerade. De flydde också till arabiska grannländer som Libanon, Syrien och Transjordanien (idag bara Jordanien). Det var under den här tiden som FN-organisationen UNRWA bildades. UNRWA var FN s organisation för palestinska flyktingar.
Samtidigt så förlorade Palestina även Gazaremsan och Västbanken då Transjordanien tog över Västbanken och östra Jerusalem och bytte namn till Hashemitiska kungadömet av Jordanien. Egypten gick in i och tog kontroll över Gaza, men gjorde den inte till en del av Egypten.
År 1967 så hade president Nasser i Egypten blivit en väldigt mäktig arabisk ledare och manade till en arabisk attack mot Israel för att ta tillbaka det som palestinierna förlorat. Israel svarade på hotet genom att attackera först. Jordanien och Syrien slöt upp på Egyptens sida men trots det så vann Israel kriget överlägset. De tog hela Sinaihalvön, tillsammans med Gazaremsan, från Egypten, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien och områden från Syrien. Kriget kallas idag 6-dagarskriget eftersom det bara varade i 6 dagar.
3 år innan 6-dagarskriget så hade en organisation vid namn Palestinas befrielseorganisation (PLO) bildats av en grupp palestinier. Fram till 6-dagarskriget så hade de bara verkat genom att stöda andra organisationer, men efter förlusten så bestämde de sig för att uppnå sina mål på egen hand. PLOs ledare blev Yassir Arafat, och deras mål var att vinna tillbaka hela Palestina. PLO började utvecklas till en sorts ledarorganisation för alla palestinska organisationer.
Vid 1970 var de flesta av de palestinska Gerilla grupperna, dvs grupper som ville ta över makten, baserade i Jordanien. Kung Hussein av Jordanien kände sig hotad och vid fler och fler tillfällen så drabbade beväpnade palestinier samman med jordansk polis och militär. Samtidigt så blev Jordanien attackerade av Israel på grund av de palestinska attacker som riktades mot dem därifrån.
Palestinierna fick mer och mer makt i Jordanien, men i sin vrede över ett terroristdåd som PLO begått innanför Jordaniens gränser så beordrade Hussein sin arme att driva PLO ur landet. PLO fortsatte till Syrien, och efter det Libanon. Över 50% av Jordaniens befolkning bestod fortfarande av civila palestinier som fått stanna kvar.
Yassir Arafat, skapare av PLO.
Efter att den egyptiska presidenten dött så blev Anwar Sadat ny president. Sadat var fast besluten att hämnas förlusten i 6-dagarskriget, och 1973, på den judiska helgdagen Yom Kippur , så överaskade han Israel med en attack mot israeliska ställningar vid Suez Kanalen. Kriget som startats ledde till ett dödläge när varken Israel eller Egypten kunde avancera. Istället så hjälpte USA till att organisera fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Den gången gick det inte särskilt bra, men 1977 så var det Egyptens president som tog initiativet för nya förhandlingar. Han var trött på stridigheterna. Det ledde till att både Israel och Egypten blev inbjudna till USA av USAs president Jimmy Carter. Efter 12 dagars samtal i semesterorten Camp David så var båda parterna överens. Fred skulle skapas, och Egypten skulle få tillbaka Sinaihalvön som ockuperats av Israel 1967. Fredsavtalet skrevs på 1979. De andra arabstaterna som fortfarande inte erkänt staten Israel reagerade starkt på det och bröt alla relationer med Egypten.
Det sista kriget som Israel var inblandade i fram till idag är det där de invaderade Libanon, 1982. PLO höll nu till där, och anledningen till kriget var att Israel ville ha en 40km bred säkerhetszon i södra Libanon. På det viset skulle PLO inte kunna avfyra några missiler mot Israel från Libanon. Israel avancerade mot Libanons huvudstad Beirut, men efter att ha attackerat staden med stridsflygplan så krävde USA att striderna skulle upphöra. PLO fick lämna Libanon och åkte istället till Tunisien och Yemen, och Israel drog sig tillbaka. Trots det så hade de kvar säkerhetszonen fram till år 2000.
Under 80-talet så byggde Israel fler och fler bosättningar i Västbanken och Gazaremsan. Anledningen var att de ville utvidga sina områden , men också för att säkra gränserna. En annan sak som hände under 80-talet är att det religiösa partiet Shas-partiet skapades. Hotet från Shas-partiet fick de gamla israeliska partierna, Arbetarpartiet och Likud att gå ihop i en allians där de skulle dela makten.
80-talet var också den tid då den första intifadan bröt ut. Intifadan är ett arabiskt ord och betyder resning. Intifadan, eller ”resningen”, började då Yassir Arafat utropade Palestina till ett land för första gången. Få länder erkände Palestina och palestinierna mer och mer insåg vikten av ett eget land. De började protestera mot israelerna genom att kasta stenar på israelisk polis, och när polisen öppnade eld så blev det bara värre. Intifadan fick omvärlden att inse att något måste göras, och när gulfkriget, där Irak invaderat Kuwait, var över så beslöt president George H.W Bush att försöka medla fred. 1991 så träffades han med israeliska och arabiska representanter i Madrid för den första fredskonferensen sen 1973. Parterna träffades för att prata 11 gånger under 18 månader efter det, men allt förstördes när Israels premiärminister, Ytshak Rabin, deporterade 400 palestinier ur gruppen Hamas, från Israel.
Trots det så ville alla fortfarande ha fred, och på initiativ av den norske utrikesministern så möttes Israel och Palestina på ett hemligt möte i Oslo, där det så kallade Oslo-avtalet skrevs på. I avtalet stod det att att palestinierna skulle få sina ”legitima rättigheter”, vilket de flesta tolkade som en självständig stat. Men detaljerna var för svåra att komma överens om, och under nya samtal kom de överens om att Palestina skulle få kontroll över delar av Gazaremsan och Västbanken. Freden såg ut att vara nära, och nya förhandlingar som kallas Camp David II tog sin början. Under mötet så kom Israels nya premiärminister, Ehud Barak, med något som han kallade ett väldigt generöst erbjudande. Det tyckte inte palestinierna och de tackade nej. Det tog fram till 2003 innan de, med hjälp av påtryckningar från George Bush, skrev på en ny färdplan. Trots det så krävde färdplanen stora eftergifter från båda sidorna och ett år senare så var den så gott som glömd. Ännu en fredsförhandling hade misslyckats.
Samma år, 2004, så dog Yassir Arafat. Han hade alltid varit en ledstjärna för alla palestinier och många misströstade. Men Israel hade aldrig litat på Arafat, och med Mahmoud Abbas som PLOs nya ledare så kunde Israel helt ge ifrån sig Gaza. Sen dess har inget mer hänt, och konflikten mellan landet Israel och området Palestina pågår. Det återstår att se vad som kommer att hända.
Terrorister från den palestinska gerilla gruppen Al-Fatah.