Men vad är vi nu?
Framför mig finns bara några av oss kvar. Det är svinkallt ute. Jag är hungrig och har inte fått mig nått att äta på flera dagar. Varför gick jag över huvud taget med på detta? Varför gick mina kamrater med på detta? Var är de nu, jo borta?
Vi ska snart attackera och detta kan vara de sista minuterna i mitt liv. Jag känner oron komma och magvärken kommer krypande.
Min familj! Jag kommer att sakna dem otrolig mycket. Jag har upplevt mycket och det gör att jag mått dåligt en hel del. Att förlora min kusin och mina bästa vänner, de man växt upp med, de man alltid kunde lita på men vad är de nu, jo i himmelen. Jag tittar mig runt letar efter en sista sak att kalla vacker. Runt mig finns bara bar mark med otroligt lite snö på. Här finns inget att se. Allt är mörkt och överallt ligger mina vänner, även fienderna. Att se dem livlösa gör ont men de har gjort sina jobb.
Men brukar säga att tiden läker alla sår men jag kommer aldrig bli läkt. Jag hör hur generalen börjar förbereda sig. Han mumlar lite för sig själv, en tyst bön eller något och sedan vänder han sig mot mig och mina kamrater.
- Är ni klara? frågar han.
Alla tittar tillbaka med tröttheten lysande ur sina ögon. Vi är utslitna, trötta, och hungriga.
Men nu ska vi få det gjort. Nu ska vi en gång för alla visa att vi kan klara detta. Jag springer fram med tårarna i ögonen, hatet lyser fram. Jag ser hur en efter en av dem blir skjutna eller skadade. Att springa runt och bara skjuta. En lek, en farlig lek.
Jag har inte koll på något men jag vet att jag klarar mig. Det gör jag alltid. Precis när jag ska springa ner i en av groparna i närheten hör jag ett skott. Det är generalen som blir träffad. Han dör på direkten. Paniken tar sig snabbare fram till mig än ett skott. Nu förstår jag att det snart är över.