Mönsteråsfisket, sjöfarten och Hamnen förr
Det var förr en stor betydelse för en plats att ligga vid havet, därför att vattenvägen då var den viktigaste kommunikationsleden. Redan under medeltiden fanns det sjöfart i Mönsterås, och under 1700-talet var den mycket livlig, trots att man saknade hamn i egentlig mening. Fartygen måste lossa och lasta ute i mönsteråsviken på Kråkerums ägor. Det berodde på att vattendjupet inne vid de små bryggorna inte var mer än 60-80cm. En lots från denna tid vid namn Anders Jonsson på Jönsö, berättade i samband med en process på 1700-talet, att jakter och lastbåtar som hade ett djup på 1,5 meter var tvungna att ankra minst 1km utanför köpingens vatten, och att ett fartyg på 1,6-3meters djup måste ankra en fjärdedels mil utanför köpingens gränslinje.
Vid mitten av 1800-talet blev efterfrågan på trävirke mycket stark ute i Europa, och även från Mönsterås utskeppades det mycket trä. Då blev det nödvändigt och aktuellt att få till stånd en ordentlig hamn i Mönsterås.
År 1857 påbörjades arbete med upprensning och muddring av hamnen. Man gjorde fördjupning av seglingsränna samt anläggning av kajer. Detta arbete fortgick under flera årtionden framåt och stora summor utbetalades härför.
Carl Boberg ifrån Mönsterås berättade om hamnen under hans barndom, små Ölandsjakter och Gotlandsskutor gick till den så kallade Sillbryggan i köpingens norra ände för lossning och lastning, Blekingefiskarna kom även dit med saltad torsk och blodlakad sill, i synnerhet vid marknaderna.
En genomgripande förbättring av hamnen kom till stånd under åren 1913-16 och då byggdes även en kajstäcka på 175 meter utmed hamnbassängens södra sida. Även stora bergsmassor sprängdes bort så att inseglingsrännan fick ett djup av 3,6 meter. Dessa kostnader uppgick till ca 245.000 kr. Ytterligare hamnförbättringar utfördes under åren 1920-1924 då hela hamnbassängen torrlades och en ny kajsträcka byggdes som sammanband norra och södra kajerna. Denna kostnad utgick till ca 329.000 kr. Senare har ytterligare muddringsarbeten utförts i olika etapper. En utsjöhamn vid Oknö diskuterades redan under 1800-talet, men först under uppsvinget 1958 utförde arméns ingenjörstrupper en pålbrygga vid yttre Oknö. Där blev sedan ett färjeläge byggt med sommarförbindelse till Borgholm. Som lotsplats har Mönsterås fungerat sedan 1880-talet med vaktstuga på Oknös yttersta udde. Farleden i den trånga Mönsteråsviken var ofta krävande på de gamla segelfartygens tid, och under många år var den försedd med inseglingsfyrar upp till hamnen. Sedan 1967 har lotsuppassningen på Oknö varit indragen och handelssjöfarten är numera obetydlig. Inseglingsrännan slammar igen och den en gång storslagna hamnanläggningen fungerar sedan 1985 mest som fritidshamn för nöjesbåtar och semesterfirare.
Fisket i Emån:
Man behöver inte ha sportfiskat så länge vare sig i norden eller utomlans innan man hör talas om Emåns gigantiska havsöringar. Emåns havsöringar är sannolikt de största och tyngsta i världen.
Emån är ett unikt fiskevatten, kanske för att fisken går ut ifrån ån i tidigare ålder än i andra vattendrag. Eftersom ån är så fattig på föda så får de inte så mycket näring som ute i havet där de livnär sig på strömming, tobis, löjor, räkor och en massa andra slags småkryp.
Skarven
Skarven står i mångas ögon i skuld till både fiskdöd och naturförstörelse.
Många undersökningar som verklingen visar vad skarven livnär sig på har inte tagit någon hänsyn till att det tillhör denna arts livscykel att häcka i kolonier som på tid och sikt dödar träden finns ingen som helst förståelse för.