Resan till Stutthof

Alla vet väl vad som hände under andra världskriget, då den grymma förintelsen ägde rum. Miljontals judar blev kallblodigt mördade av just den anledningen att de tillhörde "fel ras". Hur kan en man ha en sådan otrolig inverkan på folk och brutalt mörda oskyldiga människor ? Vi kan fortsätta fråga, men vi lär aldrig få ett svar.

Den 23 april reste vi i klass 9D till Polen. Syftet med resan var att besöka Stutthof, ett av många koncentrationsläger. Båten gick ifrån Karlskrona på måndag kväll, och var framme i Gdynia tisdag morgon. Att bara lägga till i Polen var en chockerande upplevelse. Allt i Polen är mycket fattigt och smutsigt, det är svårt att föreställa sig. Vår resa genom Gdynia, Gdansk och Sopot tog oss ca en och en halv timme. När vi närmade oss Stutthof förändrades atmosfären, luften blev tyngre, det luktade till och med död. När vi åkte där på landsvägen och såg smalspåret, som tågen med fångarna hade åkt på, var det svårt att föreställa sig att för mindre än 60 år sedan hade Det varit vägen till en säker död för många fångar. Oskyldiga människor, vanliga människor som du och jag hade fraktats den vägen och blivit behandlade värre än djur.
Det första man ser när man kommer till lägret är den ståtliga SS-byggnaden. Till fångarna sade man att det var den kurort som man skulle få bo på, så de gick frivilligt in genom porten. De anade inte vilket öde som väntades där inne. Där inne skulle de fråntas rätten att vara människa, där var de bara ett nummer.

Stutthof är förvånansvärt stort (men ändå ett litet läger jämfört med de andra), men skog har växt upp och ytan blir allt mindre. Endast ett fåtal baracker finns kvar, liksom gaskammaren och krematoriet. I några av barackerna finns ett museum med bilder av offren, dikter, brev, målningar och andra dokument. Sovutrymmena var otroligt små, oftast fick fyra personer dela på en säng som var knappt en meter bred.
I gaskammaren såg man klösmärken på väggen , offrens sista rop på hjälp. Vi fick inte gå in i gaskammaren, men dörrarna var öppna, med galler för. Gallret var överröst med blommor som folk hade lagt dit, och inte bara där utan över nästan hela lägret låg rosor utlagda.
Den sista baracken var fylld med skosulor från fångarna. De var otroligt många och i alla storlekar som fanns. Det var en svår stund för många, att stå där och se på mängderna skosulor och veta att var enda par har tillhört en människa som nu är död. Var enda par hade sin egen berättelse, sitt eget öde att berätta. Även där låg det mycket blommor.
Vår klass lade en minneskrans vid minnesmonumentet över de döda och höll en tyst minut för att hedra deras minne.

Jag tror inte att man kan förstå hur hemskt det var genom att läsa en bok, det går inte att föreställa sig hur mycket ondska, grymhet, ångest, skräck och sorg som kan vara samlat på ett och samma ställe. Alla borde någon gång få möjligheten att besöka ett koncentrationsläger, få känna den fräna doften som fyller näsborrarna, att få hedra de mördades minne.
Det var så onödigt det som hände, så otroligt onödigt, men det är inget vi, tyvärr, kan göra någonting åt. Men något som vi kan göra är att se till att det som hände aldrig glöms, vi måste föra sanningen om vad som hände vidare och de som får höra det måste i sin tur berätta det vidare. Förintelsen var ingen lek, ingen påhittad historia. Det är ett faktum, den har ägt rum.

Som man säger; 'I förintelsen dog inte 6 miljoner judar en gång, en jude dog 6 miljoner gånger …'